Vi här på muslimer.se har gett oss i kast med att recensera Tariq Alis serie historiska romaner om den islamiska civilisationen. Nästa bok i serien är The Stone Woman, som handlar om en ottomansk adelsfamilj under 1800-talet. För att läsa en recension av den första boken i serien, klicka här. Och för att läsa en recension av den andra boken, klicka här.

Eftersom de första två böckerna i serien visade sig vara sådana besvikelser hade jag inte några större förväntningar på denna bok. Därför blev jag lite överraskad av att upptäcka att den faktiskt hade sina behållningar. Framförallt var det intressant att ta del av en skildring, om än en fiktiv sådan, av den miljö som romanen beskriver. Tyvärr är det fortfarande inte stor litteratur vi har att göra med.

Boken handlar som sagt om en aristokratisk familj under det ottomanska kalifatets slutskede (1899). Iskender Pasha, familjens patriark, drabbas av en stroke. Hans barn och barnbarn som annars befinner sig på olika håll runtom i världen – Paris, Berlin, Tokyo – återvänder till familjepalatset utanför Istanbul för att besöka sjuklingen. På så vis får vi ta del av de olika karaktärernas berättelser, samtidigt som samhällsomvälvande händelser äger rum utanför palatset. På så sätt bjuds läsaren på familjeintriger på mikronivå – är Iskender Pasha verkligen fader till den äldsta dottern? – såväl som intriger på social makronivå – vad tycker familjen om den progressiva rörelsen i landet? – och så vidare.

Detta är som sagt ingen stor litteratur. Vi har inte att göra med Tolstoys Krig och Fred här, det rör sig snarare om en halvtaskig såpopera i textform. Tariq Ali kör som vanligt på med endimensionella karaktärer och litterära klichéer (bokens titel i sig anspelar på en stenformation som karaktärerna talar med i expositionssyfte). Men med tanke på att förväntningarna var så låga hade jag inte räknat med att delar av boken skulle vara bra, vilket visade sig vara fallet. Det finns till exempel ett litet stycke som jag skrattade högt åt. Då en ung man som tillhör en egyptisk adelsfamilj vill gifta sig med en kinesisk kvinna och möter på motstånd från sin familj. I synnerhet mamman som hyser rasistiska känslor gentemot kineser.

[For her] the Chinese did not exist except as figures that appeared on the screens she sometimes bought from Italian furniture shops. She probably thought that the whole Chinese race was a comic invention.

Jag kan inte ge boken en tvåa, men den är inte riktigt lika dålig som de tidigare romanerna, och det var trots allt kul att få läsa en roman om ottomanskt samhällsliv. Därför får den 1,5 av 5 i betyg.