Efter att vi i förra artikeln diskuterade Harvey Weinsteins sexövergrepp har kampanjen #metoo, där utsatta kvinnor berättar om sina erfarenheter av sexuella trakasserier, övergrepp eller våldtäkt, blivit ett globalt internetfenomen. Budskapet med kampanjen är: kvinnor har rätt till sin personliga integritet; oönskad fysisk kontakt eller sexuella inviter är inte okej.

Detta är en bra kampanj; den visar vilka problem som uppstår när män och kvinnors umgänge inte regleras och när kvinnors personliga integritet inte beaktas. Problemet är bara att kampanjen inte tycks gälla muslimska kvinnor. Deras personliga integritet räknas inte. Om en muslimsk kvinna inte vill att främmande män rör dem eller stirrar på dem, då är det hon som är problemet och mannens vilja är det som gäller.

Detta har vi sett i de otaliga medialt uppmärksammade händelser där en muslimsk kvinna inte önskar ha någon fysisk kontakt med främmande män och hamnar i blåsväder på grund av denna önskan. Samma sak har hänt med muslimska män. Vår förhoppning med denna kampanj och den diskussion som förs i dess kölvatten är att även muslimska kvinnors rätt till personlig integritet respekteras, och att muslimska män som begränsar sin fysiska kontakt till sin fru och familj inte misstänkliggörs.

Om alla män agerade som muslimer borde göra, det vill säga inte tar i främmande kvinnor överhuvudtaget, då skulle vi leva i ett bättre samhälle. Istället ser vi att muslimer, män såväl som kvinnor, som väljer att inte ta på någon annan än sin maka eller make, betraktas som fiender till samhället.

Ett nyligen uppmärksammat fall gäller Yasri Khan, en muslimsk f.d. politiker som utsattes för ett medialt drev när han insisterade på sin personliga integritet. Här är en del av hans reaktion på denna kampanj:

Att jag blev korsfäst i media för att respektera kvinnors kroppsliga integritet såväl som min egna berättar en annan bild om Sverige och hur vi behandlar människor som väljer något annat. Hur de misstänkliggörs. Hur de som avviker hånas så att vi slipper titta på oss själva.

Jag blev socialt bestraffad då när jag växte upp och jag blev socialt bestraffad nu, men för mig spelar annat större roll. Kvinnans kropp kommer jag fortsatt respektera då det är en del av min relation till Gud och även om människor ena dagen kommer håna dig eller andra dagen kommer respektera dig – så är Gud ständigt där.

Samtidigt förstår jag det intensiva hatet jag fick från de grabbiga SD-svansen och politiska opportunister. Sedan kan jag förstå de kvinnor som lurats in i en falsk berättelse om vad ”handen på hjärtat” skulle betyda i synen på det motsatta könet och att man blivit lurad att misstänkliggöra avsikten bakom som om det vore ett sätt att försöka hålla nere kvinnan eller mannen för den delen.

Det finns många sätt att välja att leva ett liv. Kanske kan mitt sätt uppfattas som för pryd i det samhället vi lever i just nu, men på grund av det liv jag levt så finns det inshallah ingen kvinna som har en metoo berättelse att berätta.

Man kan ha kvinnliga och manliga chefer såväl som lika löner och jämlik makt utan att behöva ta på varandra. Det är ett perspektiv.

Ett nej är ett nej var det någon som sa.

Varför har vi så svårt att acceptera det?