Tacksamhet är en viktig del av gudsdyrkan och därför måste vi förstå dess definition och innebörd. För att vara en tacksam tjänare krävs det att man visar det i praktiken och inte bara tackar Gud genom ord. De som är tacksamma bara med ord kan liknas vid en man som har en dräkt som han endast rör vid utan att iklä sig den; den kommer aldrig att skydda honom från hetta eller kyla. Gud har nämnt tacksamhet tillsammans med tron. Och Han har gjort det klart att Han inte tänker straffa Sin skapelse under förutsättning att de är tacksamma och tror på Honom.

Varför skulle Gud vilja straffa er [för gamla synder], om ni visar [Honom] tacksamhet och tror [på Honom]? Gud, som har kunskap om allt, erkänner [Sina tjänares] förtjänster. [Koranen 4:147]

I Koranen utlovas en enorm belöning för människans tacksamhet till Gud, och samtidigt varnas de otacksamma för det som väntar dem:

Och [minns att] er Herre tillkännagav [för er]: ‘Om ni visar tacksamhet skall Jag ge er en större [belöning], men om ni visar otacksamhet skall Jag sannerligen ge er ett strängt straff!’ [Koranen 14:7]

Gud har beskrivit de tacksamma människorna som väldigt få till antalet. Syftet med skapelsen är tacksamhet och det är genom tacksamhet vi kan förtjäna Skaparens välbehag.

…men få är de bland Mina tjänare som känner tacksamhet. [Koranen 34:13]

Gud förde er ut ur era mödrars sköten, ovetande om allt, och gav er hörsel, syn och hjärta; så ni må vara tacksamma [mot Honom]. [Koranen 16:78]

Profeten (Guds frid och välsignelse vare över honom) sade:

Gud är nöjd med sin slav om; han äter något, tackar Gud för det, och när han dricker något, tackar Gud för det. [Muslim]

Vi ska dock komma ihåg att människans gärningar aldrig kan betala för en enda av Guds många välsignelser, för även den minsta välsignelsen och gåvan från Honom uppväger på långa vägar människans gärningar. Så vi måste alltid tänka på de rättigheter som Gud har över oss och söka Hans barmhärtighet och belåtenhet.


 

Källa: Patience and Gratitude ‘Uddat as-Sabirin wa Dhakhirat ash-Shakirin’ av Imam Ibn Qayyim al-Jawziyyah