Jag heter Ida och är 38 år gammal. För ungefär sex månader sedan konverterade jag till islam. Jag är uppvuxen i Linköping, med icke-troende, skilda föräldrar och tre syskon. Jag och mina syskon bodde hemma hos mamma under vår uppväxt och min skolgång gick helt okej.
Min resa mot islam började egentligen för tio år sedan, då jag började jobba som lärare på en skola med ganska många muslimska elever och muslimska lärare. När jag kom dit var jag full av fördomar mot islam, hade svalt det mesta som media förmedlar och hade en ganska negativ uppfattning.
Sakta men säkert märkte jag vilken otrolig gemenskap som fanns mellan muslimer och de hade verkligen något som jag saknade. Jag började få en alltmer positiv inställning och mjuknade efter ett tag, jag märkte hur vänliga muslimer faktiskt var. De muslimska lärarna välkomnade mig alltid med ett leende, jag som alltid känt mig lite ”annorlunda” av olika anledningar, och speciellt som ny lärare, fick en varm inställning och det resulterade i att jag blev väldigt fäst vid både elever och personal.
Hursomhelst, min resa gick vidare.
Ett tag var mitt liv rörigt och svårt. Jag kämpade mycket med psykisk ohälsa och förlorade närstående. Jag kände ett starkt behov av vägledning och förstod till sist att den enda som kunde hjälpa mig var Gud. Jag började be, söka efter svar, och sedan dess har jag bett dagligen och sökt efter svar. Jag blev sjukskriven ett tag och tog en paus från yrket som lärare.
Efter ett tag blev jag frisk igen och började återigen jobba som lärare. På nytt fick jag kontakt med muslimer och upplevde återigen den fantastiska gemenskap och sammanhållning som är svårt att hitta någon annanstans. Det blev ramadan och jag diskuterade mycket med mina elever om deras upplevelse av fastan. Sättet de lös upp på när de pratade om sin religion, fastnade i mig, igen. Jag tänkte att jag var avundsjuk på hur nära de var Gud och att jag ville ha det som de har.
Jag tänkte då att jag åtminstone skulle prova att fasta och be som en muslim, bara under ramadan, för att se hur det kändes. Jag började med det, och fann en otrolig trygghet, som jag letat efter i hela mitt liv.
Efter någon vecka med bön och fasta, bestämde jag mig för att ta steget, att säga min trobekännelse och bli muslim.
Direkt kände jag att jag hittat hem och har inte ångrat mig en sekund och min tro har bara blivit djupare för varje dag som går. Det jag gör för att utvecklas i religionen är att jag går på systerträffar i moskén här i Linköping så ofta jag kan, läser Koranen varje dag, ber mina böner som jag äntligen lärt mig utantill. Det finns så otroligt mycket kunskap och vägledning att hämta inom islam, jag lyssnar ofta på föreläsningar och får till mig nya saker hela tiden. Det jag förstått är att jag aldrig kommer att bli fullärd, samt att min tro går upp och ner, men att jag hela tiden blir vägledd av Allah, den Allsmäktige, och att jag kan fortsätta att vara trygg. Till och med en sådan skrämmande sak som att börja använda slöja har gått hur bra som helst och jag är säker på att Allah underlättar för den som uppriktigt söker honom.
/Ida